Shotokai och Shotokan i begynnelsen - en kort översikt

Av Sensei Mitsusuke HARADA

Att studera historien har alltid fascinerat oss. Även när det inte direkt är fråga om världshändelser utan något närmare som vår egen familjehistoria eller historien bakom en grupp vi tillhör förstärker det känslan av att höra till en tradition, att härstamma från något. Olyckligtvis är det ofta, om än inte alltid, ganska svårt att kontrollera sanningen i den information man samlat gällande ett ämne. Tidigare händelser har inte alltid registrerats just då när de äger rum och senare minnen tenderar att grumlas av känslor, passioner och ibland av ren och skär glömska. För att minimera risken att förvränga fakta bör man åtminstone samla så mycket uppgifter som det går från levande vittnen - såvida det fortfarande är möjligt. Korsreferenser är alltid till stor hjälp för att bestämma sanningshalten i en sak. Ämnet här är karatens historia och utveckling i Japan före och efter kriget. Jag känner att det är av största vikt att rätta till vissa detaljer. I synnerhet då jag fortsättningsvis får läsa s.k. välunderbyggda historiska studier och artiklar som förmedlar idéer och teorier som på sin höjd är vilseledande. Under en resa till Japan nyligen råkade jag träffa några av mina seniorer som fortfarande är i livet och kunde därmed bekräfta den information som jag då föreslog att man skulle skriva ner.

Alltså, så som en del av er redan känner till kom Gichin Funakoshi, eller O’Sensei som vi kallade honom, till Japan 1922. Han undervisade då en grupp elever som han kallade för Karate Kenkyu Kai eller ”karatestudiecirkeln”.

I denna krets fanns personer såsom Shimoda Takeshi som senare fortsatte med att undervisa vid universiteten där verksamheten utvecklades. Då det gällde införandet av ett standardiserat system för att ange färdighet eller grad verkar det som om alla universitet hade sitt eget sätt att bedöma förmågan. Jag vet att sju av de här första eleverna hade fått sitt 1 dan 1924, men tyvärr misslyckades alla försök att reda ut under vilka huvudlinjer graderna hade tilldelats. Ingen av de personer jag kontaktade (t.ex. Mizukami, en av våra seniorer vid universitetet som var samtida med Okuyama) hade bevarat några spår av dessa tidiga skillnader.

Då Shimoda plötsligt dog i lunginflammation 1934 bad flera universitet O’Senseis son Yoshitaka att ta över som ledande instruktör. Han nekade först eftersom hans arbete höll honom fullt sysselsatt. Till sist mjuknade han och tog emot positionen. Det är viktigt att komma ihåg att man vid den här tiden inte hade egna dojon och att alla grupper hyrde vanliga hus där man tränade. En logisk följd av detta var att ägarna ofta klagade på det tumult som uppstod. Därför kom far och son överens om att man borde bygga en dojo för karateträningen. En grupp bildades för att övervaka projektet och sköta driften. Alltså skapades ”Det Storslagna Japan Karate-Do Shotokai” 1936. Gichin Funakoshi var ordförande i organisationen och Yoshitaka hade titeln viceordförande.

Därefter samlade organisationen in de nödvändiga medlen och dojon byggdes 1938. Den officiella invigningen ägde rum ett år senare i januari 1939 och platsen fick då namnet ”Det storslagna Japan Karate-Do Shotokan”.

Efter detta infördes många regler i organisationen. Reglerna inkluderade ett graderingssystem med grader upp till 5 dan, som utgjorde den högsta nivån. Med Yoshitaka som ansvarig dök flera skapelser upp i träningen såsom ten-no kata, Taikyoku-kata samt bo-katan Matsukaze. Ändå verkar det som om ingen på den här tiden uppnådde 5 dan. Högsta graden som tilldelades någon var 4 dan medan det för de som tränade vid universitetet var högst 3 dan. Det här är förståeligt då universitetskarriären onekligen blev rätt kort på grund av studiernas normala längd. Det var verkligt svårt att fortsätta träna när arbetslivet tog vid eftersom det fanns lite fritid för träning. Yoshitaka hade stora svårigheter att hitta någon som var villig och i stånd till att hjälpa honom.

Samtidigt är det sant att ordet Shotokai sällan nämndes bland de personer som tränade på den här tiden. Alla använde uttrycket Shotokan-dojon när de talade om sin grupp. Olyckligtvis fick allt ett slut i april 1945 då dojon förstördes under ett luftangrepp som satte punkt för verksamheten. Det är kanske redan bekant från min bok ”Reminiscences” vad som hände efter det för min egen del. Men i alla avseenden trodde de flesta eleverna att allt nu var slut. 

Småningom under 1946 kom många elever tillbaka till Waseda från aktiv tjänst och ville träna karate igen. Vi vet alla att amerikanerna hade infört ett förbud mot kampsportsverksamhet. Vid Waseda försökte professor Ohama, karatesektionens chef med rötter i Okinawa samt nära vän till O’Sensei, få allt att fungera igen.

Hironishi och Kamata (Watanabe) träffades och efter ett antal förhandlingar med universitets- myndigheterna så erkändes karaten till sist som en del av idrottsfacket. De andra universiteten följde naturligtvis efter: Keio, Chuo, Sen Shiu. Till stora delar ägde detta rum 1946-47. Vi måste komma ihåg att undervisningsministeriet inte erkände karaten på den här tiden. Men eftersom universiteten var privata kunde de rätt så långt göra vad de ville.

Bland universiteten hade Takushoku svårigheter på grund av sitt namn som betyder kolonialuniversitetet. Detta begrepp uppskattades självfallet inte under den efterkrigstida perioden. Många avskydde namnet eftersom det påminde om kolonial expansionism. Till slut måste universitetet ändra sitt namn till Koryo. Karateverksamheten började i varje fall vid en senare tidpunkt och man skapade också sitt eget graderingssystem.

Många hade ändå redan märkt att det fanns behov av någon typ av övergripande kontroll. Waseda-universitetet tog redan 1948 initiativ till att försöka organisera ett studentförbund för karate. Förbundet skulle främst förena karateka från Shotokan och Wado-Ryu, men försöket strandade. Den 27 maj 1949 skapades det japanska karateförbundet genom en inbjudan till Wado-Ryu att ansluta sig. Förbundet var av samma typ som vi är bekanta med från dagens EU. Tyvärr vägrade Wado-Ryu att gå med och Shotokan-gruppen befann sig nu ensamt i något som inte längre var mycket till förbund. Det här förklarar också varför JKA kom att förknippas enbart med Shotokan-gruppen längre fram. Så som det såg ut nu var förbundets ordförande ex-markis Saigo (som i likhet med all japansk adel förlorat sin titel efter kriget). Gichin Funakoshi fungerade som förbundets högsta tekniska rådgivare och ”de gamla eleverna” blev styrelseledamöter. Man införde ett graderingssystem med graderingstillfällen två gånger per år, höst och vår. Ohshima fick till exempel sitt 3 dan av JKA. Men Funakoshi behöll under hela den här tiden fortsättningsvis Japan Karate-Do Shotokai, som han var mycket fäst vid och tog det regelbundet i bruk.

Det kan sägas att JKA på den här tiden mest berörde universitetsgrupperna. Då universiteten tenderade att vara rätt exklusiva var det inte så lätt att ansluta sig för de av O’Senseis elever som undervisade privat. Så varje gång man bad om graderingar från O’Sensei agerade han i egenskap av rollen som ordförande för Japan Karate-Do Shotokai. Ett bevis för detta utgör mitt eget 5 dan-diplom som han undertecknade under detta namn i slutet av femtiotalet (och foton av detta dokument har redan publicerats i mina tidigare böcker).

I själva verket ville en sådan här privat grupp, Tokyo Express Railway Company, ha en egen dojo. Den tidigare studenten vid Chuo-universitetet Kobayashi hade nu anställts vid företaget. Kobayashi bad Takagi Jotaro (också ursprungligen från Chuo) om hjälp. På det här sättet skapades Tokyu-dojon med Funakoshi som Shihan och Shigeru Egami som assisterande instruktör. Senare då O’Sensei dog blev Egami huvudinstruktör med flera olika personer som assisterande instruktörer. Tyvärr höll arbetssituationen dem fullt sysselsatta och det blev ofta ändringar. Det här ledde då liksom idag till en besvärlig situation med träningen och svårigheter att hålla kontinuiteten. 

Det var den här vägen som en av assistenterna senare trädde fram. Det här skedde då Egami helt och hållet hade upphört träna efter en operation i slutet av femtiotalet. Det var Aoki som lyckades få inflytande över gruppen och som senare orienterade träningen mot det som blivit känt som Sogo Budo (och senare som Shintaido). Utvecklingen fick dock litet erkännande eftersom medlemskapet gradvis minskade tills man avslutade verksamheten helt 1968.

Om vi återgår till O’Sensei så ledde hans död till en rad problem i fråga om hur begravningen skulle ordnas. O’Sensei hade alltid hållit Shotokai och JKA som separata enheter. JKA:s ledning ville organisera begravningen men O’Senseis äldsta son Yoshihide (ordförande i Shotokai) vägrade. Därför förblev Shotokai ansvariga för arrangemangen, vilket som bekant provocerade fram missnöjda reaktioner.

Ändå hade Tokyu-dojon hunnit bli mycket stor och hade vid ett tillfälle det imponerande antalet tusen medlemmar. Också här använde man namnet Shotokai och bad Egami om gradering under namnet Nihon Karate-do Shotokai (”Det Storslagna” hade utelämnats från den ursprungliga benämningen). Samtidigt hade de gamla eleverna, som flyttat hem igen eller till andra regioner efter avslutade studier vid Chuo-universitetet, öppnat egna dojon runt om i landet. De hade stor respekt för Egami och uttryckte sin önskan om att grunda ett förbund. Därför blev också Nihon Karate-Do Shotokai 1958 ett karateförbund med Yoshihide som ordförande.

Vid den här tiden växte karaten utomlands. Jag var själv redan i Brasilien där jag med O’Senseis tillstånd grundade Brazil Karate-Do Shotokan och använde då den term som vi hållit kvar från universitetstiden. Å andra sidan hade medlemmarna i JKA, som ville visa sin självständighet, beslutat att göra Nihon Karate Kyokai till en fristående enhet med underordnade filialer i Europa och på annat håll. Man vägrade blanda sig med någon från andra grupper. För övrigt verkar det som att den här synnerligen förvirrande situationen var källan till konflikten mellan Ohshima och Nishiyama i USA.

Ändå hade Shotokai utvecklats något under tiden. Hironishi var ordförande medan Egami var högsta tekniska rådgivare. Då när jag under tidigt sextiotal var i Bryssel sade Egami att vi numera officiellt hörde till Nihon Karate-Do Shotokai. Det här är förklaringen till att min egen grupp i Storbritannien registrerades under namnet Karate-Do Shotokai-UK.

Här förklarar jag gärna lite mera om vad jag anser vara vårt arv, vår tradition och Shotokais riktiga mål:

Den riktiga Shotokan-revolutionen kom med Yoshitaka. Det var fråga om etik och filosofi men också om ett nytt tekniskt grepp som var helt annorlunda än faderns. Hans far tänkte i termer av fysisk undervisning medan Yoshitaka helt klart sökte det mera kampsportsbetonade i konsten. I detta sökande var Egami och Okuyama Yoshitakas personliga partners och de tränade ett tag med honom dagligen. Det här bekräftade jag med Okuyama på en resa till Japan nyligen då vi hade möjlighet att diskutera och utbyta åsikter om våra tillvägagångssätt. Längre fram tränade jag med båda seniorerna. Jag tror därför att man med rätta kan hävda att mitt arbete är i linje med Yoshitaka, som jag även före kriget träffat som ung elev vid Shotokan-dojon.

O’Sensei trodde och litade på sin son (och påverkades som vi vet starkt av dennes död) så det finns definitivt inget svek mot fadern i detta synsätt.

På samma sätt fick synsättet om trohet en del av seniorerna att senare bestämma sig för att återskapa Shotokan-dojon till sitt förkrigstida skick med Shotokai som styrande organ. I januari 1976 öppnades den nya dojon i Tokyo med namnet Shotokan. Egami var förste ordförande och Takagi Jotaro andra. 

Takagi hade varit ledare för karategruppen vid Chuo-universitetet 1947 och var förövrigt en av Yoshitakas sista elever. Takagi vet alltså mycket väl vad han pratar om när han hänvisar till Yoshitakas träning och dess kvalitet. I det här avseendet inbillar vi inte oss saker på något sätt. De argument jag nyligen läste i en tidning där man jämförde dagens segrare i karatemästerskap med dessa gamla mästare utgör däremot helt onödig spekulation. 

Egami trodde, liksom Takagi ännu gör, att den väg de följde var den riktiga. Tyvärr är det delvis på grund av de episoder jag nämnt tidigare som namnet Shotokai numera omfattar flera olika realiteter, vilket ofta gör folk förvirrade. Det finns säkert tankar och orsaker som gjorde att Sogo Budo utvecklades. En sak är dock helt säker, den var i alla fall inte Yoshitakas karate. Det var deras omistliga rätt att utveckla Sogo Budo till Shintaido, men åter igen så har det här inget att göra med Shotokan-karate.

Likadant var det med generalsekreteraren Miyamoto som skötte demonstrationerna när Egami besökte Europa. De flesta antog helt logiskt att den karate som Miyamoto förevisade var identisk med Egamis. I själva verket var det långt ifrån så eftersom Miyamoto var påverkad av Sogo Budos utveckling. Han fick senare sparken från Shotokai i Japan av den här anledningen. Det han gör nuförtiden är något helt annat.

Många har under årens lopp försökt exploatera Egamis namn och rykte. Detta till den grad att några nu till och med gör anspråk på att ha skapat Egami Ryu-karate för att skydda det som påstås vara hans sanna väg. Apropå det här så har dessa personer aldrig tränat med Egami eftersom de kom med i bilden allt för sent. Det är rent nonsens och en förolämpning mot Egami, som aldrig ville ha någon egen skola och som var mycket stolt över den tidigare nämnda härkomsten. För Egami skulle en dylik skapelse ha varit ett svek mot O’Sensei och hans enda önskan var att förbli sin lärare och sina partners trogen.

Tyvärr ser världen ut så här och det är alltid lätt att tala om någons avsikter när de inte längre finns med och kan förneka dem. Det här gäller samtliga av oss. För att komma så nära sanningen som det går kan vi åtminstone, medan det fortfarande är möjligt, försöka fråga de som vi vet var direkt involverade. Efter detta är det enbart vår uppriktighet som borgar för oss. Jag brukar tänka att det bästa sättet att ge våra ord värde i karate är att fortsätta träna med så stor uppriktighet som möjligt. Detta är vad senioren Okuyama, nu 83 år gammal, fortfarande gör och vad jag strävar efter att göra: att fullfölja vägen.

Slutligen finns det ett annat missförstånd i anknytning till Shotokai-gruppen som jag vill reda ut och det gäller förhållandet till tävlingar. Jag läste faktiskt i en nyligen publicerad artikel att Shotokai experimenterade med tävlingar under Tsutomu Ohshimas tid vid universitetet i Waseda, och det är helt fel.

Först och främst har namnet Shotokai som tidigare nämnts aldrig förknippats med universiteten överlag och speciellt inte med Waseda. Ohshima hörde aldrig till Shotokai, vare sig nu eller då. Vi vet dock att det stämmer att han tog del av det som kan sägas vara de tidigaste tävlingsexperimenten.

Första exemplet ägde faktiskt rum i november 1951 vid en förevisning vid universitet. Tillfället ordnades av Universitetsförbundet som mest bestod av Shotokan-grupper. Varje universitet skulle ha egna demonstrationer och alla var naturligtvis ute efter något som var lite annorlunda. Då kom Ohshima på idén att arrangera förevisningar i kumite och jiuy-kumite med samma system som i fäktningsturneringar, med fyra domare och en skiljedomare som tog ställning till poängsättningen. Det visade sig vara en succé och publiken var mycket intresserad. Men strax efter detta tillfälle kom Nakayama till mig och läxade upp mig på ett mycket tydligt sätt som uttryckte hans stora ogillande med vad vi hade gjort.

Ohshima tyckte en tid senare att man kunde försöka med samma sak igen då vi studenter skulle ha ett av de träningsutbyten som ibland ordnades. Istället för att låta våra gamla elever vara skiljedomare skulle man kalla in en tredje part. Han föreslog Nakayama som var från Takushoku (De andra skiljedomarna var Nishiyama och Arai). Jag varnade självfallet honom att han inte kunde vänta sig någon större entusiasm från detta håll. Han fullföljde dock tanken och jag fick en riktig chock när jag fick reda på att Nakayama mycket villigt hade tagit emot uppdraget. Det är svårt att ta humörsvängningar i beaktande!

Det är sant att man till en del förväxlar Shotokai och Shotokan. Jag hoppas att den här artikeln klargjort deras relativa historia och förhållanden. Då det gäller experimenten med tävlingar, som det på sin höjd var fråga om, kom initiativet helt och hållet från universitetsnivån och berörde aldrig Shotokai som grupp. Det är inte någon hemlighet att jag ogillar tävlingar, men var och en har naturligtvis rätt ta ställning till saken som man vill. Såvitt det angår mig så motverkar tävlingar i karate (i motsats till i andra fysiska aktiviteter) tekniska framsteg och forskning. Karaten blir då enbart en föreställning utan förhållande till den verklighet och sanning vi söker.